linneajosefin

Men oftast skär jag mig inte för att dö, utan för att överleva

Att skada sig själv. 
Många påstår att skärandet är ett rop på hjälp eller ett desperat försök efter uppmärksamhet. Men nej. Skärandet är ett sätt att överleva. Som Berny Pålsson sagt "Men oftast skär jag mig inte för att dö, utan för att överleva. Skärandet är mitt sätt att hantera alla starka känslor som överväldigar mig och som jag inte annars vet hur jag ska hantera". Endast dessa 2 meningar beskriver mitt självskadebeteende bättre än vad jag någonsin kommer kunna förklara det med egna ord.

Vissa förstår, andra inte. Det är fullt förståeligt att "normala människor" inte förstår hur någon kan ta tag i ett vasst föremål, trycka det mot huden och njuta av när huden delar sig och bloddropparna sipprar fram. Jag förstår er. Samtidigt som de som är "sjuka" kan läsa den meningen och känna ett lugn genom hela kroppen. 

Vi, ja jag säger vi för att vi, vi som varit där, vi är lite som en familj. Vi förstår varandra, vi vet hur vi ska tröstas, hanteras och vi alla känner till den fysiska smärtans befrielse. Men även vi består av olika individer, alla har olika ursprung, olika anledningar till sjukdomen och framför allt olika sorters demoner att försöka besegra. Eller åtminstone hantera. 

Jag tillhör egentligen gruppen som inte lider av demoner i huvudet. Jag har ingen röst som säger att jag MÅSTE skära mig. Att saker kommer hända om jag inte gör det. Jag gör det av eget val. Det låter dumt för många, för de "normala" men när allting smärtar och hela du bara skriker inombords är det en befrielse med fysisk smärta. Det är när du fyllts av så mycket ångest och smärta att kannan runnit över och du måste "släppa ut" det värsta.
Samtligt som huden delar sig och blodets första droppar visar sig går en våg av lättnad, lugn och en skvätt lycka genom hela kroppen. Den vågen kan vara från någon tiondels sekund upp till några sekunder. När första vågen gått igenom kroppen ser man ner på armen igen, som nu har rinnande blodränder som droppat ner på byxorna, golvet och återigen fylls man av lugn. Det är en speciell känsla, som enligt mig bara kan uppstå av den fysiska smärtan och blodets skönhet. 

 Detta blir ett beroende, då man endast vid den fysiska smärtan och det rinnande fina röda mår bra. Detta beroendet är minst lika allvarligt, om inte värre, än ett drogberoende. Ni som t.ex. röker och säger att det är OMÖJLIGT att sluta, förstår ni då oss? Detta är ett sätt för oss att överleva.

 

Trots mina ärr är jag stolt över mig själv. Mer stolt över detta än något annat jag åstadkommit i mitt liv. November 2009 skar jag för första gången och på våren 2010 såg jag ingen annan utväg än att avsluta livet. Här står jag, mer än 5 år senare, och mår helt ok. Det, mina vänner, är ett så jävla stort steg. 
Jag vet att detta svider så mycket i mina föräldrars hjärta och jag mår dåligt över att skriva detta så att de ser. Men jag är fortfarande inte frisk. Jag kämpar varje dag med att ta kontrollen över mig själv och bli bättre. Ta mig inte fel, jag är mer eller mindre fri från mitt självskadeberoende även om jag fortfarande är sjuk och mår väldigt dåligt. Det är väldigt sällan jag tar fram mina rakblad, även om jag nästan bär dem med mig överallt, och när jag gör det är det för att där inte finns något annat som kan distrahera mig från tanken. Jag känner fortfarande samma befrielse och njutning som jag gjorde för 5 år sedan och varje gång frågar jag mig själv "varför slutade jag om jag mår såhär bra av det?". Men jag är stark. Jag är SÅ mycket starkare än så och jag tänker ta kontroll över mig själv. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas